Depressionen tog min vän




Jag sträckte ut min hand
Men depressionen hade redan omslutit hennes i mörker
Hon famlade och försökte nå min
Men det var redan för sent

Jag försökte belysa tankarnas förvanskning
Men depressionen hade redan lurat in henne i att tro
På orden, historierna som hon terroriserades med
Och mina ord ekade tomt i ett vakuum

Jag stapplade blint fram lösningar och idéer
Utan att se att det var det sista hon ville ha
För att jag inte stod ut med att bara känna med
Hur kunde jag då begära att hon skulle känna så mycket mer?

Depressionen var som ett gift
Som kröp in i hennes alla celler
Jag hade inte antidotet
Och det åt upp mig
Att hon slukades så






Poetry by kladdpapper
Read 265 times
Written on 2021-02-18 at 19:03

dott Save as a bookmark (requires login)
dott Write a comment (requires login)
dott Send as email (requires login)
dott Print text


Anly Stede The PoetBay support member heart!
Så hjärtskärande... This kind of experience is one of the most devastating, and the reflections in your lines speak at the center of the helplessness it leaves all parties in. Very powerful. Although it's sad, this is beautifully written. Thank you for sharing. And I hope you're ok.
2021-02-21